Sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet fick jag nog. Jag kommer ihåg att jag satt på uteplatsen och bläddrade i en tidning när jag såg en bild på Leona Lewis och hennes svall. Jag kände direkt, "lockigt hår kan ju visst vara vackert! Men när det är större lockar". Klassisk tanke ändå när man kollar på de normativa lockarna och hur de ser ut, så kallade Hollywoodlockar. Jag bestämde mig iallafall för att se över mina alternativ och hittade en amerikansk frisör via min pappas kollega haha. Jag kommer ihåg att en klasskompis sa att permanenter var bland det mest skadliga man kunde göra med sitt hår. Men orken fanns inte kvar och vips hade jag gjort min första texturizer och fått lite mer utdragna lockar. 2 år efter min första texturizer. Mina lockar men väldigt mycket mer utdragna och tunnare. Jag önskar att jag hade kunnat hitta bra och ej för pixliga bilder från perioden innan. Men vad är en texturizer då? Jo, det är en kemisk behandling (permanent) som slätar ut ditt naturliga lockmönster. Det den gör är att förändra hårets struktur permanent, vilket innebär att resultatet varar tills det behandlade håret växer ut eller klipps bort. Processen innebär vanligtvis användning av två huvudkomponenter: en vätska som bryter ner hårets naturliga struktur och en neutraliserande lösning som stabiliserar den nya strukturen. Under mitt första besök gjorde jag hela håret för att sedan göra utväxten var 3 månad. Jag älskade det och andra älskade det så jag fortsatte i 9 år. Mitt hår älskade det dock inte och efter min tid i USA gav lockarna upp nästan helt. I slutet av 2016 gjorde jag min sista texturizer för att sedan påbörja min resa tillbaka till mitt naturliga hår. Jag ångrar inte att jag började permanenta mitt hår som 17-åring för det släckte effektivt en brand inom mig. Att vara tonåring var tillräckligt. Det som dock känns väldigt tråkigt är att jag missade så mycket tid med mina naturliga lockar, och kunskap såklart. Men den har jag nog tagit igen vid det här laget! <3
