För snart två veckor sedan dog min pappa under sin resa i Algeriet. Det var plötsligt och chockartat. Han skulle ju ha varit hemma igen nu, och vi skulle ha firat hans födelsedag, men så blev det inte. Och det är väl så det är med döden- ena dagen finns man och har planer, och nästa är man borta och alla planer ställs in för alltid. Det som är allra svårast att ta in är att det var så här det skulle sluta. Att det är här hans och min historia slutar, för att aldrig fortsätta. När vår relation äntligen börjat växa och blomma. Jag var inte redo för det här slutet och att han skulle ta med sig alla svar på de frågor jag inte hunnit ställa.Någonstans hoppas jag dock att vi ses igen, så måste det ju bara vara <3
