Finns det en hel del bakslag och en ofta väldigt ledsam resa, så låt oss prata lite om den. Jag tror att de flesta som påbörjat någon form av hårresa har insett någon gång att det definitivt inte är en linjär process, som med det mesta så innehåller den både framgång men också bakslag.I början av 2017 gjorde jag min sista uträtande permanent (texturizer) och bestämde mig efter det att nu fick det räcka. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att bestämma mig där och då men gissar på att jag var trött på otroligt sprött och skadat hår. Sen var jag såklart nyfiken på hur mitt naturliga hår såg ut, hade ju permanent det i 9 år (var tredje månad) så hade ingen aning. Fun fact, det här var min första profilbild till mitt curlsfirst-konto. Under de den första var allt med lockigt hår spännande, jag stylade gång på gång mitt hår med olika produkter för att få fram mina lockar. Ibland lyckades det, ibland inte. Men sen började jag bara köpa på mig allt möjligt som jag såg på Youtube och Instagram, ofta var produkterna för tunga och feta och jag beställde dem från Amazon. Det gjorde att mitt hår nästan alltid såg lite blött kladdigt ut. Underbart. Jag läste också att fukt var a&o så för lockigt hår jag bombade mitt hår med fukt men förstod inte innebörden av protein, trots att mitt hår var otroligt skadat och skrek efter just det. Mitt hår kändes konstant skadat och torrt. Hur jag orkade fortsätta vet jag inte, men jag tror att jag kände att jag inte hade något val. Vilka var alternativen? I slutet av 2018 var jag så otroligt trött på mitt hår, jag hade lagt hela året på att ge det kärlek och maxa min kunskap. Hur jag än gjorde så vill lockarna inte samarbeta och jag kände mig så uppgiven. Jag slutade nästan använda produkter för att allt gjorde att det såg värre ut. Så jag började ha det uppsatt. Väldigt ofta. Jag kommer ihåg att hårfästet var så otroligt ömt varje morgon när jag satte upp håret i en hög knut. Men jag klarade inte av att ha det utsläppt för jag var så besviken och missnöjd med hur det såg ut. Samtidigt som man bombarderades med bilder på folks perfekta hårdagar på sociala medier (för hur många lägger upp bilder på dåliga hårdagar egentligen? Myself included). Jag minns även om hur jag fick kommentarer i vardagen om mitt hår som inte alltid var positiva och det tog mig tillbaka till barndomen när det var allt för vanligt. Även i början av 2019 var sämst, jag försökte sprida kunskap och vara peppig på instagram medan jag hatade mitt egna hår, kände mig som en riktig scam, buuu. Sommaren kom och gick och när det vart höst så tog jag nya tag och började testa lite nytt. Jag insåg att mitt hår var friskare nu så det var inte lika svårt att styla längre. En stor vändning för mig var när jag lärde känna folk inom det svenska curly communityt. Att få prata om kunskap och det som var jobbigt med folk som gick igenom samma sak var guld. Jag är verkligen otroligt tacksam för det. Bakslag är normalt och naturligt och jag önskar att jag hade varit mer transparent om det. Men när man är mitt i stormen så är det svårt. Men vi tar oss framåt tillsammans, visst?! <3
